Ja, vart ska man börja? Det är otroligt svårt att sätta ord på veckan som gått. Den har varit full av tårar, svett och sömnlösa nätter, men även en gnutta glädje har fått plats.

 

I fredags, på dag 62, födde Candy som tidigare nämnt 8 små krabater. Allt gick helt problemfritt och snabbt. Alla ungarna blev vägda direkt, och resultaten var tyvärr inte så glädjande som vi hade hoppats på. En normal födelsevikt för en kattunge bör ligga runt, och helst över, 100 gram. Våra småttingar vägde mellan 45 och 72 gram. På tok för små, allihopa! Vi höll dock humöret uppe och plockade fram utrustning för stödmatning. Än så länge var dock alla ungarna vid gott humör, pigga och helt utan synliga defekter. Kanske vi skulle fixa detta ändå?

Efter natten hade alla kattungar sjunkit i vikt. Vi tog det dock med viss ro, då detta är helt normalt under det första dygnet. Vi satte igång och matade för glatta livet. Bebisarna må ha varit små, men OJ så mycket motstånd en sådan liten krabat kan göra när den inte vill! Vikterna låg vid detta tillfället mellan 43 och 65 gram.

 

När söndagen kom hade alla ungarna utom två minskat ytterligare i vikt, trots matning varannan timme. Ingen av de små lyckades få ordentlig kläm på hur det fungerade att få ut mjölk från mamma katt. Vi började dessutom få problem med värmen. En sån liten kattunge kan inte hålla värmen på egen hand, och trots att de helst låg inburrade under mammas mjuka päls så blev de snabbt kalla. En kall unge kan inte ta upp någon näring, så vi fick börja värma upp bolådan för att hjälpa dem. Då uppstod nästa problem; mamma katt tyckte det blev för varmt. Hon kämpade och satt inne hos de små i perioder och flämtade en stund, tills hon helt enkelt var tvungen att gå ut och kyla sig en stund.

Vilket dilemma! ska vi låta småttingarna få ha sin mamma eller värmen?! Vi bestämde att värmen var det allra viktigaste och satte in extra resurser på matningen, eftersom de ändå inte fick i sig i närheten av tillräckligt från mamma.

 

Under måndagen, dag 3, låg vikterna mellan 41 och 68 gram. Livet bestod endast av att koka ersättning, sterilisera nappflaskor, mata och väga för oss. Matningen skedde fortfarande varannan timme, dygnet runt. Tötta och frustrerade var vi över att situationen inte ändrades. Under eftermiddagen kom första bakslaget. En liten kisse somande in. Att det dessutom var den förstfödde, som hade den allra högsta födelsevikten på 72 gram gjorde att hoppet sjönk som en sten hos oss.

Genom tårar fortsatte dock kampen. Vi hade sju syskon som var beroende av oss, så det fanns ingen tid att sörja. Mata väga värma mata väga värma blev vårt mantra. Vi höjde hastigheten och matade varje timme. På kvällen var de dock endast sex kvar. Den allra minsta och sistfödda orkade inte kämpa mer.

 

Tisdagen kom och en kattunge till gav upp. En av de kvarvarande minstingarna fick under natten tis-ons bo i min BH då värmen i bolådan ändå inte räckte till. När morgonen kom somande även denna in. Vikterna på de minsta låg nu under 40 gram. Till råga på allt så började mjölken hos Candy samla på sig. Ungarna lyckades ju inte få ut den! Oron för att hon skulle få hemska smärtor från mjölkstockning adderades till alla andra orosmoment. Vi fick börja hjälpa henne mjölka ur de största och mest svullna juvren med jämna mellanrum, vilket hon tacksamt lät oss göra.

 

På onsdagen, dag 5, hade vi alltså gått från åtta till fyra små liv. Dessa fyra verkade under dagen livfulla, och två av dem hade till och med lyckats komma på hur man fick mjölk från mammas spenar! Vi börade sakta låta bli att mata dem, men höll stenkoll på att de höll sin vikt. Den extra värmen i bolådan plockades bort så att de skulle få mer tid med sin mamma.

De andra två fortsatte vi kampen med. De snuttade fint på nappflaskan, men hade fortfarande inte förstått hur mammas spenar fungerade, trots alla möjliga ihärdiga försök ifrån oss för att hjälpa dem på traven.

Under kvällen blev de dock sakta svagare och svagare tills de till slut somnade de med, med bara en timmes mellanrum. En otroligt tung stämning låg i luften.

 

De två kvarvarande kämparna var nu båda uppe på vikter som låg över sina födelsevikter. Vikterna kontrollerades under natten, men eftersom båda två ökade stadigt så matades de inget extra. Under hela torsdagen hade de hökögonen vakandes över dem så att de inte skulle sjunka igen, men de hade nu fått ordentlig kläm på detta!

 

Idag är det fredag igen och vi är inne på dag 7. Vid senaste invägningen nådde vi en otroligt önskad milstolpe i kampen. En av kattungarna har nu nått 100 gram! Den andra ligger för tillfället på 89 gram, men ökar stadigt. Det tog en vecka för dem att uppnå den vikt som de egentligen borde ha haft redan vid födseln. Ett lugn har börjat lägga sig hemma hos oss och det känns nu som att dessa små ska kunna få ett långt och fint liv, trots en otroligt turbuent första vecka. Mamma Candy är också lugnt. Hon har varit väldigt orolig den senaste veckan, så att hon nu andas ut tar vi som ett mycket gott tecken. Kattmammor vet ofta så mycket mer än vad vi vet!

 

Idag är vi otroligt ledsna över alla de små som inte klarade sig, men vi känner ändå att vi har gjort allt som står i vår makt. De hade otroligt orättvisa och dåliga förutsättningar redan från början. Vi har fått hjälp att pyssla fram finfina boxar till dem som de ska få en värdig begravning i. De kämpade på så fint, men tyvärr räckte det inte till. De har lämnat stora avtryck hos oss och många i vår närhet, och kommer föralltid ha en särskild plats i våra hjärtan.

 

Men vi gläds också samtidigt något väldigt åt de två små som lyckades ta sig igenom detta. Det kommer bli två hemskt bortskämda skruttar under sin uppväxt hos oss har jag en känsla av. Det har de verkligen förtjänat! Det har varit en olidligt lång vecka som samtidigt har flugit förbi i ilfart.